Idag är det besprutning igen.

Nu är det 2 veckor sedan förra gången och nu mår hon bra. Nu skall hon få gifter igen och må dåligt. Det är inte sjukdomen hon mår dåligt av, utan behandlingen. Jag hör henne tyst upprepa för sig själv: Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte åka dit och må dåligt. Som utomstående kan man inse att det inte är något roligt och allrahelst när det inte finns nåt slut på behandlingarna. Men, det finns ingen möjlighet att förstå hur stor ångesten är, om man inte själv har varit drabbad. Hur skall jag som anhörig kunna agera och bemöta, för att lindra smärtan. Jag vet att tröttheten tilltar, att smaksinnet påverkas igen och blir känsligt, lite grand som vid graviditet, fast nu av en negativ anledning. Kaffe är inte att tänka på, ett glas vin en sommarkväll är ingen idé och en god middag är lite meningslös. Det kan bli omvänt så att middagen förknippas med illamående och obehag istället.

Nu vet jag också att det är inte idag, dag1, som är det jobbiga, utan dag 3 och dag 4.

Att se detta som ett arbete, som måste göras, låter enkelt, men det är det inte. på 2 veckor är det 3 dagar som är bra, det är mån, tis., ons. före behandlingen. De övriga dagarna går åt för att kroppen skall bearbeta gifterna den har fått.