Jag känner mig vilsen och inte helt lugn

Vissa saker sker lite snabbt ibland. Det var på uppfölningsmötet vid Lucia, vi fick veta att det blir behandlingsuppehåll och att tumörerna i skelettet skall strålas. Kallelsen till detta kom i mellandagarna. Det fanns 2 bokade dagar, dagen före nyårsafton för planering och dagen efter trettonhelgen för strålning.

Det blev ett långt planeringsmöte, där vi båda var med och fick en hel del saker utredda. Det avslutades med en datortomografiröntgen för att få dagsaktuell status på tumörerna. Utöver detta blev kroppen bemålad och tatuerad. Ja, det är faktiskt sant, det där med tatuering, fast den består av en liten prick under huden, så man vet var man skall rikta strålarna, så exakt som det bara går. Det som är oklart är om det räcker med ett strålningstillfälle eller om det behövs flera. Det är tydligen volymen på den vävnad som skall strålas som styr.

Som om det inte räckte med detta, så slår en förkylning/influensa till också. Visst, immunförsvaret blir ju påverkat och då blir effekterna kraftigare. Hosta och feber tar extra på krafter i denna situation. Jag har klarat mig hyfsat. Jag tog årets influensavaccin. Någon tyckte att bara för att jag uppnått mogen ålder, så tillhör jag en riskgrupp som behöver vaccineras.

Vi mörkar ju saker för varandra, för att inte oroa den andra och kanske även för att förneka för oss själva. Jag vet att hon har ont där tumörerna i skelettet sitter, men jag vet inte riktigt hur mycket. Jag vet att det finns morfintabletter som lindrar smärtan, men samtidigt är morfin också så laddat. Det är lite inrotat att morfin får man ta i slutskedet, när inget annat hjälper. Accepterar man det innan är det lite som att ge upp och inte kämpa vidare. Sådant här är väldigt motstridiga känslor och det är inga förnuftsargument som biter på detta.

Detta att inte veta var det onda kommer från är lite oroande. Kan man lita på att tumörerna inte är aggressiva? Läkaren poängterade hela tiden att det är smärtlindring man skall koncentrera på så man inte har ont. Han verkade inte alls bekymrad om tillväxt. Från början pratade man om att koloncancer bara ger metastaser i mjukdelar, men nu har det likafullt satt sig i skelettet. Klart som sjutton att det är svårt att hålla oron borta.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *