Man är allt rätt väl omhändertagen

Det är väldigt ofta man klagar på sjukvården. Det är köer, man får vänta, man har känslan att inte bli trodd, inte tagen på allvar. Där har vi varit lyckligt lottade, eller också funkar det så att har man bara väl kommit in i rullorna, så blir man omhändertagen.

Vi vet att både läkare och och sköterskor är hårt belastade, men ändå har vi fått uppleva känslan att de jobbar bara för oss. Vi har vid ett par tillfällen besökt akuten för både värk och feber. Det har slutat med att bli inlagd på avdelning efter ca. 3 tim och det är ju bra.

Onkologläkare och -sköterska är rätt så tillgängliga. Det går inte att ringa dem direkt men för det mesta går det att få fram ett meddelande och de ringer tillbaka rätt så snart. Det har varit ett problem att få ordning på smärtlindring. Man har ändrat medicinering hela tiden och efter ett par dagar ringer de tillbaka och undrar hur det gått. Nu senast var vi där i måndags och det hände mycket samtidigt. Hon mådde illa och på vägen in till sjukhuset fick hon stanna och kräkas i ett buskage. På läkarbesöket sa man att man var inte klar över varifrån febern kommer och varför sänkan åker så mycket jojo. Men, sa man, då röntgar vi på torsdag, både ben och rygg och ser vi det vi tror att vi skall se, så strålar vi bägge ställena. Annars gör vi en magnetröntgen av ryggen för att få se vad det är i ryggen som ger smärtorna.

Efter allt detta så blev det nya nivåer på smärtlindring och en direkt dos av cortison. Den var upplöst i vatten. Sen kom en dietist för att berätta hur man skulle kunna stärka kroppen med lite olika näringsdrycker. Då kom kortisonet upp direkt i nya kräkningar. Mitt i eländet var det ju ändå bra att det hände på sjukhuset, så de fick se vad som händer och hur känslig kroppen är. Det blev en kortisonspruta i stället. Efter det har det peppar, peppar hållit sig lugnt.

Nyfiken fortsättning på torsdagen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *