Och så vändes allt på ända!

I måndags var det planerat nya besprutningar och besök hos läkare för att få reda på röntgenresultat. Det var menat besprutning först och läkare sen. När vi kom dit hade läkaren sagt att hon ville prata före besprutningen. I mina naiva tankar verkade det vettigt, så vi fikade under besprutningstimmen i stället.

Sen kom beskedet: – Cellgifterna gör ingen nytta, tumörerna har vuxit. Det är ingen mening att fortsätta, kroppen mår bara dåligt och det till ingen nytta!

Jag var helt oförberedd på detta, men hon hade förstås anat något ditåt. Hon har ju haft ont, mått illa, kräkts och kroppen har känts konstig på ett svårförklarligt sätt. Det som sen blev jobbigt, var att läkaren, som var vikarie, ville inte säga så mycket mer, utan hänvisade hela tiden till vår ordinarie läkare, som ju förstås känner henne mycket bättre. Det fanns ju mängder med frågor, men det var ingen idé att ställa dem, eftersom vi inte skulle få några svar. Det sas nog en hel del mer saker, men det var svårt att ta till sig i chock som kom på detta. Den allt överskuggande tanken var hur jobbigt detta blir att berätta för barnen.

Vi orkade inte göra så mycket efter detta. Vi bestämde oss för att gå på bio. Den som fanns i lämplig tid var ’Turisten’. Et var ju  inte någon feelgood film, men det något annat att tänka på. Filmen var bra, det var inte det, men omständigheterna var olyckliga.

Två av barnen kom hem på kvällen och vi fick prata och kramas. Den tredje fick höra över telefon och kom hem dagen efter. Det var bra att få prata igenom dessa jobbiga saker och barnen tyckte det kändes bättre efter möte än det var före. Sånt känns ju bra att få höra.

Olyckligtvis var jag inplanerad på resa i jobbet de följande 3 dagarna. Dag 2 som var inplanerat besök hos kund, gick inte att ändra på. Men dag 3 kunde ställas in, så det blev hemresa med sista tåget dag 2 i stället.

Jag fick kontakt med den sköterska vi har på onkologen och sade att vi ville ha ett personligt möte med ’vår’ läkare. Vi behöver få prata om vad som händer nu. Vikarien ville inget säga utan hänvisade bara till vår läkare. Vi fick en tid nästa vecka, när han är tillbaka efter semester.

När man lägger pussel baklänges och tänker igenom hur det varit under sommaren, känns denna förklaring naturlig. Vi har tolkat att besvären kommer av biverkningar av alla behandlingar och mediciner. Värken kunde ju komma från tumörerna i skelettet, men de hade ju inte rört sig tidigare. Så illa kroppen har farit. Hon har magrat mer än 10 kg och tappat mycket muskler framför allt i benen. Nu går hon rätt stappligt och har svårigheter att kunna resa sig från golvet. Hon kan inte gå så långa sträckor och inte heller sitta utan kudde. Åka bil går inte så långa sträckor, det gör ont i kroppen. Tanken man inte vill tänka är ju förstås: Är det detta som är början på slutet?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *