Höga berg och djupa dalar

Denna vecka har det verkligen varit höjder av glädje och avgrunder av ångest och rädsla.

Måndagen var lite återhämtning efter helgens firande. Hon var trött och somnade hela tiden. Jag skulle ändå passa barnbarn på grund av föräldramöte. Jag åkte i stället och hämtade på skola och förskola, vilket var uppskattat. Det var härligt väder, så barnen fick vara ute och härja ett tag. Sen var det lagom med bad/dusch, mysa i soffan, läsa läxa och läsa saga. Mamma kom lagom hem och det gick snabbt att få barnen i säng och de somnade gott. Sen hade vi vuxna en mysig pratstund.

Tisdagen blev en helt OK dag, fast med mycket besök, för mycket egentligen. Det gick i ett hela tiden och ingen stund för vila. Besköken gick precis i varandra, så det blev ingen lugn stund emellan.

Onsdag var en riktigt eländig dag. Jag ringde på tidiga fm. och fick ingen riktig kontakt. Jag tänkte att hon var trött och hade inte sovit klart. En liten stund efter ringde läkaren och berättade att hon haft en riktigt dålig morgon. Hon mådde illa, hade ont i huvudet, kunde inte äta, var så darrig i benen att hon inte kunde stå utan hjälp, febern och sänkan hade stigit. Då löpte både tankar och känslor amok inom mig. Jag hade ju givetvis gett tillåtelse att ringa mig närsomhelst på dygnet om det skulle behövas. Sen kom förstås minnen från min mors sista tid, när man ringde sent på kvällen att hon var dålig osv. Det fanns ingen hejd på alla tankar som kom, är detta slutet, kommer hon inte härifrån, vad är det som händer? Varför kan man inte få reda på vad febern beror på. Nu fick hon antibiotika ändå, för att se om det biter på febern och sen cortison. Jag åkte givetvis direkt. Framåt sena em. kvicknade hon till så pass mycket att vi kunde gå ut en liten runda för det var så härligt sensommarväder. Men så rädd jag var. Vi bestämde i alla fall att ransonera besöken, hur trevliga de än kan vara. Kroppen har ju inga marginaler alls.

Torsdag var helt otrolig. Då hade hon vaknat kl. 5.45 och kunde inte somna om. Hon var inte heller trött. Hon kände sig också ovanligt pigg. Rösten lät helt annorlunda när jag pratade med henne mitt på fm. Det blev bara 1 besök denna dag övriga var avstyrda. Det är ju fantastiskt att kunna få en sådan här dag in emellan. Men alla dessa svängningar tär på min ork. Man undrar ju förstås vad det är som händer med kroppen. Vart är detta på väg egentligen?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *