Nu har det gått en vecka

I lördags kl. 10 kom det över mig precis som för mina barn och en del andra. Nu är det precis en vecka sedan Kristina dog. Men det känns som om det vore mycket längre sedan det hände.  Det blev många telefonsamtal denna fm. både med barnen och med några andra. Där gick en stor del av förmiddagen. Men det behövdes.

Det är lika ofattbart att det hänt. Nu har tillvaron varit fylld av en massa praktiska saker och det är väl på sitt sätt bra, att få annat att tänka på.

Vi har fått en begravningsentreprenör, den vi först tänkte på. Det ordnade sig så att de hämtade Kristina på hospice i den kista hon skall begravas i. Det kändes skönt att hon slipper att transporteras runt utan får ligga i ro tills det blir dags.

Vi samlades hos mig en kväll för att formulera dödannonsen. Det var inte så lätt, mycket känslor kom upp. Det blev 2 annonser, en från de vuxna, med all kringinformation som hör till och en från barnbarnen, med 5-åringens underbara tänkvärda ord:
– Nu är mormor frisk.
– Men hon är i en annan värld
– Och där får hon en massa nya kompisar

Det känns tomt och i början på veckan kändes jag fullständigt lamslagen, orkeslös och som en zombie. Ett av barnen uttryckte samma upplevelse. Nu har vi fått insikten att det är så sorgen kan yttra sig. Det går inte att förutse hur det kommer att kännas, det bara kommer och det är OK och man får acceptera att uppträder det och det är inget fel. Men konstigt är det. Man har ju alltid fått höra att det är i sådana här stunder som de verkliga vännerna träder fram. Min upplevelse är att det har förändrats i samhället de senaste 10-15 åren, så att man nu är mer medveten och accepterande till hur sorgen uppträder och att det är OK med alla känslor som bara väller fram. Det är otroligt hur skört det är. Det behövs inte mycket för att känslorna väller upp igen och tårarna börjar forsa igen.

Vi har även haft en sittning med prästen om själva begravningen och upplägget akten. Det finns ett Vita Arkivet och det följde vi så långt det var möjligt. Det kommer att bli en mycket bra och vacker ceremoni.

På söndagen, igår, var det tacksägelse i domkyrkan, där Kristina var frivilligarbetare. Det är då man läser upp och annonserar att Kristina har avlidit. Jag och barnen var där. Även om jag visste vad som skulle komma, var det tungt att höra, mycket tungt. Det var flera som kom fram efteråt och beklagade sorgen och då inser man att hon gjort intryck i sin gärning. Efteråt hjälptes vi åt att göra lunch hemma hos mig/oss. Det blev en bra samlingsstund.

Dagen avslutades på ett hotell i centrum, som upplåtit ett konferensutrymme, för frivilliga att pärla armband för Ung Cancer, Det är den med texten ”FUCK CANCER”. Det har blivit en jättegrej och kändes helt rätt att stödja. Även om detta inte riktar sig till sådana som Kristina, så vadå, Cancer som Cancer, allt stöttning känns värdefull just nu.

Nu blir det ett litet vacuum igen fram till begravningen. Jag inser att det kommer att bli en arbetssam dag och så får det bli.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *