Nu har det varit begravning och avsked

Igår, fredag var Det var en mäktig, värdig och känslosam stund. Det var arbetsamt i kyrkan och spänningarna släppte på minnesstunden.

Som av en händelse visade SVT den japanska filmen Avsked på torsdagskvällen. Filmen har vunnit Oscars och handlar om personer som är kistläggare. Det är sådana som tar hand om avlidna och gör i ordning dem för att läggas i kistan, så att familjen kan få ta ett värdigt avsked. Det är en mycket värdig och mångbottnad film och fast den gick sent var jag tvungen att se den. Mycket märkligt sammanträffande, men den gav en viss tröst.

Kyrkan var mycket välbesökt, våra 110 programblad räckte inte till. Kyrkan med kista, porträtt och blommor, var mycket vackert dekorerad. Det var väldigt mäktigt och gripande att komma in i rummet och se och uppleva allt detta. Kristina hade verkligen förmågan att engagera och skapa nya kontakter och samtidigt behålla de gamla.

Prästen, den som Kristina önskade, höll en mycket vacker och gripande ceremoni. Det blev verkligen ett mycket värdigt avsked, med många känslor som bara vällde fram. Efter ceremonin ställde sig familjen vid utgången, så vi kunde tacka alla som varit på ceremonin. Det tog sin tid, men kändes skönt att få göra det. Att hon har så många vänner och skapat så många och starka relationer. Det känns också trösterikt en sådan här dag. Tack alla ni som hedrade hennes minne.

Minnesstunden blev också välbesökt, 75 st. Nu gavs möjligheten att få prata ifrån sig för att kunna ta de första stegen in i den nya tiden, efter Kristina. En sån brokig skara av nya vänner, gamla vänner och riktigt gamla vänner. Det kändes faktiskt lite lättare efteråt. Vi visste att det skulle bli en jobbig dag att ta sig igenom, men det är en sak man bara måste, för att kunna komma vidare. Tack igen alla ni som närvarade, det värmde verkligen. Vi vet att det är många som delar dessa erfarenheter och det hjälpte lite att få veta att man trots allt inte är ensam om alla dessa våndor.

När allt var över samlades ”familjen”, dvs. jag och de 3 barnen hemma hos mig/oss för att bara få prata ut. Det finns ju mycket tankar och funderingar som behöver ältas. Det var skönt att få det gjort, men det räckte inte med att träffas bara en gång. Det blir flera, det behövs.

Nu fortsätter första dagen efter Kristina. Det kommer att bli konstigt, men så får det bli.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *