Nu på morgonen ringde telefonen och det var från sjukhuset. Den läkare vi skulle träffa för att få veta resultatet på uppföljningsröntgen, var sjuk, så vi kunde inte komma idag. Man kan ju inte säga något detta, även läkare har rätt att bli sjuka, men det blev plötsligt jättejobbigt. Det finns 2 läkare på avdelningen, men den andre var fullbokad. Det känns som ett stort slag i ansiktet, för nu hade vi verkligen laddat inför detta möte. Det känns som att vi hängt upp så mycket på detta besked. Denna vecka är planerad besprutning, och det är ju på sitt sätt beroende av resultatet vi skulle få veta idag.

Det är bara att erkänna att dessa uppföljningsbesök utgör en stor stressfaktor, både för den som är drabbad och minst lika mycket för anhöriga. Jag inbillar mig att den olust och det illamående jag känt de senaste dagarna har påverkats av just det planerade mötet idag. Detta blev ett jobbigt antiklimax. Nu vet vi inte när mötet kan komma till stånd. Måtte det inte dröja många dagar. Det är ju så många andra frågor vi behöver ställa för att lindra vår oro och just nu finns ingenstans att pysa ut den oron. Nu har jag lärt mig att detta är en stress som är jättesvår att värja sig ifrån. Det går inte bara att vifta bort den.