I torsdags när vi satt vid kvällsmaten sa hon plötsligt;

– Det här är otroligt, jag mår inte illa!

Det har ju varit så att hittills att det har varit illamående hela tiden. Det har varit mer eller mindre, men aldrig helt borta. Och nu helt plötsligt är det, ingenting.

Då kommer det en massa tankar och funderingar igen. Människokroppen är allt en märklig skapelse. Den känns ibland helt omöjlig att begripa.

Nu har hon haft en intensiv arbetsperiod med studentbedömningar. Det hade precis blivit klart med besök hos studenter, dokumentation och inskick av bedömningarna.

Kan det vara något sånt att det är en stor uppgift som klarats av, till utsatt datum och dessutom under rådande omständigheter? Kanske spänningarna släpper, när projektet är avklarat och stressen spelar spratt med psyket? Stress kan ju ställa till med märkliga saker som man inte känner och inte fattar.

Sen mitt i allt detta som är glädjande positivt, kommer den där lille och knackar på axeln och säger: Glöm nu inte bort det där som dom sa på sjukhuset. Det här är ju faktiskt palliativ vård. Tack för den där du! Håll tyst och försvinn! Låt mig nu få vara glad ett tag i stället!