Det var länge sedan jag skrev något inlägg. Jag har varit på väg och börjat flera gånger, men det har varit jättebesvärligt att formulera sig. Det betyder inte att det varit händelselöst, utan bara att det varit svårt att ta tag i.

Värk är det som varit allt överskuggande. Det har varit mindre bra dagar och det har varit riktigt dåliga dagar. Botemedlet har varit morfin och sen mer morfin. Till det kommer bieffekterna, det blir grötigt i huvudet, det blir en förlamande trötthet, det blir förlamad, avstannad mage. Det är verkligen som pest eller kolera och det är väldigt påtagligt.

Flera gånger har det hänt att hon kommit hem och bara gråtigt av smärta i magen, ryggen och i benet. Enligt onkologläkaren måste det bli balans med morfinpåfyllnad, men det är ju inte helt enkelt, ju mer morfin, desto mer biverkningar. Det har varit många samtal med läkaren om smärtorna. Förväntan med strålbehandlingen var ju att smärtorna skulle minska och helst försvinna, men det blev inte så mycket av med det. Det är inte heller så enkelt att vara närstående, vara närvarande, stöttande, peppande och avskärma sig från hur illa det egentligen är. Det går inte att vara så kall och opåverkad.

Vid senaste uppföljningen blev beskedet att tumörerna börjat röra sig, om än väldigt lite. Det är dags att börja med cellgifter igen. Men bara den ena sorten, den man inte tappar håret av. Den smärta som är jobbigast är den som går runt buken, i nivå med den övre tumören i ryggen. En teori var att det kunde vara en nervskada efter strålningen. Det blev ytterligare piller att inta. Även benet gör ont och som den smärtan beskrevs trodde man på blodpropp i benet. Det löser man med blodförtunnande sprutor. Dom sprutorna känner vi igen efter förra gången då proppen satt i armen.

En kväll blev det för mycket med smärtor, så hon ringde till onkolog avdelningen och behövde fråga om råd. De rekommenderade att åka till kirurgakuten och det gjorde vi. Det gick faktiskt fort, det kändes som prioriterat ärende och slutade oväntat med att hon blev inlagd. Från det vi kom in tills hon kördes upp till avdelningen tog det 3 tim. så det var nog allvarligt trots allt. Det togs en massa prover, varav en del värden plus feber inte alls var bra. Levervärden var inte bra, sänka var inte bra, vita blodkroppar var inte bra. Dessutom var gallblåsan jättesvullen, men såg i övrigt bra ut. Hon blev kvar i 5 dagar och egentligen visste man inte vad som hände och vad som låg bakom. Men när hon fick åka hem mådde hon mycket bättre och den intensivaste smärtan var borta, men den andra fanns kvar. Statusen var så pass dålig, så det skulle inte vara möjligt att starta med cellgifter. Nu är nya prov tagna och resultatet kom snabbt: – Med sådana här värden är det inte att tänka på några cellgifter. Nu får vi träffa onkologläkaren när det skulle ha varit cellgifter. Vi vet fortfarande inte varifrån febern kommer.