Igår var en kanondag. Nästan ingen smärta och kroppen kändes lätt. Jag kom hem sent från jobbet och möttes av en nästan överlycklig käresta.
 – Det känns nästan som en vanlig dag, det gör inte ont.

Idag var det ett bakslag, ett ordentligt. Natten hade varit orolig, värken var tillbaka och magen urflippad. Sammantaget var det inte alls bra och humöret var tillbaka på nästen uppgiven nivå. Det var en dag med sommarväder och hon hade bestämt med en väninna att ta med fikakorg ut i naturen. Det hade varit jättetrevligt. På kvällen hade vi vårt konsertabonnemang.

I vanliga fall går vi ner till konserthuset, det tar 30 min. Nu tog vi bussen. I pausen blev hon tvungen att gå hem, det gjorde för ont att sitta. Det är bedrövligt att det skall begränsa vardagen på detta sätt.

Nu har hon bestämt att inte åka med på resan till Vilnius. Det känns för osäkert om hon orkar med hela dagarna och framförallt var det resan hem som innebär väntan i 5 tim. på en flygplats mellan flygplansbyten. Det är ju jättetråkigt för henne att inte kunna vara med på en sak som är planerad sedan så länge. Nu blir det så att jag åker ensam och det går inte att komma ifrån att det känns kluvet. Hon vill så gärna att jag åker och få se lite annat några dar. När man gör en sån här resa vill man ju dela upplevelser och minnen med andra och helst med sin allra närmaste. Samtidigt ger det ju associationer som man vill hålla så långt borta som möjligt.