Visst stämmer det att barnbarn på många sätt är lite av livets efterrätt. Man har rätt att bara njuta av att det är trevligt och roligt. Nu blev det ju bestämt att de stora barnen skulle gå på bröllop och inte bara det, de skulle ha hand om det också. Toast Master och Toast Madame heter det när det skall vara fint. I praktiken innebär det att det går åt en massa tid för det, men oj vad det är skojigt och en hel del jobb. Då får föräldrarna rycka in och då blir det med övernattning av gullungarna. Denna gång blev det lör. – sön. Det gick alldeles utmärkt, var mer än jättemysigt, som det är när föräldrarna är långt borta. Det hör ju till föräldrarollen att det är just den som får ta alla smällar och stötar.

Nu var det planerat så att lördagen tillbringades på Vattenpalatset och söndagen på Plikta i Slottsskogen. Som backup hade vi engagerat en väninna som skulle kunna rycka ut om behov uppstod. Det gjorde det. Även om värken var lite mindre, så var tröttheten där (fatigue som det heter på medicinskt språk). Det gjorde att det blev jag och väninnan som var på Vattenpalatset och hon stannade hos väninnan och vilade. Den där känslan att inte orka fast man inget heller vill tar också energi.

Nu blev det en väldigt bra vistelse på Vattenpalatset. Det var inte så mycket folk, så det var inga köer att tala om till vattenrutschkanorna, t.ex. Det fanns tillgängliga flytetyg som räckte till. Vi hade vår uppmärksamhet på varsitt barn och det funkade bra. Barnen känner väninnan och hon går under benämningen Bonus Gammelmoster och funkar som en sådan. Det är så härligt att se barnens glädje, när de härjar så. Dom förbrukar energin innan de hinner få den i sig. Men det skär i hjärtat att hon inte fick vara med om upplevelsen. Till slut var det faktiskt så att de inte orkade längre utan det blev dags att går hem. Nu var det inte så långt att gå, men de hade fått ta med sina sparkcyklar och helt plötsligt var inga avstånd långa, märkligt.

Det blev mat när vi kom hem till väninnan och jordgubbar och glass efteråt och det slank ned det också. Vi hade ju lovat lördagsgodis och även det fanns det plats för. De gulliga barnen svälter i alla fall inte. Det blev dags att åka bil hem och de somnade inte i bilen, vilket ju hade varit det naturliga. När vi kom hem till oss var det bara att bädda ner dem i sängen och där somnade de rätt snabbt utan minsta protester.

Söndagen blev det Plikta som vi tänkt. Det blev sparkcyklar och buss till Linnéplatsen. Därifrån blev det lång väg.  Fram och tillbaka på gångvägen och flera utvikningar och sidospår, men inte ett uns av trötthet. Det blev hellyckat på Plikta också och där hade hon orken att vara med och få njuta. Det enda var att hon inte kunde så länge, för då kom värken och hon måste resa sig.

Det intressanta kom när pappa dök upp. Då försvann i ett nafs all ork på den mista. Hon orkade inte gå ett steg till, utan måste bli buren. Eftersom det var Mors Dag hade vi planerat att fika hos oss. Då hade barnen med sig tårta, kakor och lite annat onyttigt men gott. Det andra bröllopsbarnet var också där med deras barns mormor så det blev genast livat och glatt och att blev serverat utan att vi fattade riktigt hur det gick till. En sådan härlig helg ändå. Värken var uthärdlig, men inte borta. Det gick att njuta av tillvaron och besöken. Det känns bra. Ett litet steg framåt.

Det minsta barnbarnet är nu 7 mån. Har hittills upplevts stillsamt och snällt och alltid glad. Nu har hon lärt sig att vända sig till andra sidan. Snart kommer hon att kunna rulla runt och då är hon inte längre där föräldrarna lämnade henne. Det blir en spännande utveckling. Vi får återkomma till den.