Det pendlar verkligen upp och ner. Ena dagen är bra och det ryms flera besök. Nästa dag kommer reaktionen och ganska trött. Det är gott om födelsedagar som samlat sig i september. En kväll kl. 18 var det en liten mottagning hemma hos ett av födelsedagsbarnen. Det gick rätt bra och efter 2 tim. var det lagom att åka tillbaka.

Dagen efter var det en föreläsning om sorgebearbetning som ett av barnen hade nosat reda på. Det var en mycket bra genomgång och struktur på vad sorg är och hur den yttrar sig. Det som man blev påmind om och egentligen är självklart är att man behöver tillgång till hjälp för att ta sig igenom sorgebearbetningen. Förr eller senare kommer verkligheten ikapp och när man inser det är man inte så kaxig.

Tidigare på dagen var hon på en röntgen av huvudet, eftersom hon haft ont i huvudet, mått illa och även ramlat. Läkaren berättade att i sådana här fall, brukar man få ett snabbt utlåtande från röntgen, i vissa fall redan samma dag. I varje fall dagen efter får man veta. På förmiddagen dagen efter ringde sköterskan på avdelningen och ville att jag skulle vara med på ronden med läkaren. Det var först halvvägs till sjukhuset, som polletten trillade ner och jag fattade att det var resultatet av röntgen det gällde. Då lät det illavarslande att jag skulle vara med och så var det också. Beskedet var att man sett förändringar i hjärnan på flera ställen, varav en i lillhjärnan. Det förklarade varför hon ramlat. Det var chock och en rejäl spark i magen. Hjärnan är inget bra ställe för tumörer. Läkaren hade konfererat med vår onkologläkare, som ansåg att det var värt att stråla, så han hade skickat en remiss för strålning av huvudet.

Det som känns så cyniskt i detta är att hon just nu mår bättre och känner sig piggare än på länge. Ser man det krasst är det ingen skillnad idag mot vad det var för 1 vecka sedan vad gäller kroppen. Men när det gäller det mentala är det en avgrund som öppnat sig.

Kroppen är svag och det som gäller är rullator inne och rullstol ute. Det är bara att acceptera. När nu vädret är så osedvanligt skönt tar vi några turer utomhus. På plan mark kan hon använda rullstolen som rullator och gå några 100-tal meter. Det är en ny värld att tänka på hur man kan förena nytta med nöje.

Helgen som gick var det Bokmässa och vi hade fått tag i biljetter så vi kunde besöka mässan på fredagen innan allmänheten kom. Bokmässan är speciell och det gick väldigt bra. Vår dotter som har förflutet inom bokbranschen var där samtidigt, så vi träffads några gånger. Det blev ett bra mässbesök som varade i 4 tim., vilket var positivt överraskande.

Vårdplanering är som sagt något väldigt speciellt. Nu har det varit ett möte för att planera förflyttning till hemma. Då kommer ASIH-team, hemvård att blandas in. Det blir hjälpmedel i form av säng, toalettförhöjning, rullator, rullstol, larm, griptång och annat som behövs för att kunna få vardagen att fungera. Men hur kommer det att kännas med en massa främmande människor som kommer och går. Hur kommer tryggheten att kännas hemma, mot den som är på sjukhus/sjukhem. Var kommer jag att hamna mitt i allt det här?

Nu har hon varit inlagd 5 veckor. Det har varit konstigt att bo själv med henne på sjukhus och inte här. Hennes sänghalva är bäddad, fast hon inte ligger där. När hon kommer hem kan hon inte ligga där, det gör för ont. Den hjälpmedelssäng vi fått måste hon ha för att överhuvudtagen kunna ligga. Den är placerad i ett annat rum, det kommer att kännas konstigt, men är ett måste. Det är en helt ny konstig situation, som man bara måste anpassa sig till, men det är mycket förändring på kort tid.