Nu är det 1 vecka sedan begravningen och den mödosamma vägen tillbaka har börjat. Det är fortfarande en massa praktiska göromål, som fyller tiden, framför allt bouppteckningen.

Andra tankar som kommer är att livet går vidare därute som om ingenting har hänt. Fattar de inte att tiden har stannat och ingenting är som förr. Jag kan bara låna ord från andra, men de säger det å andra sidan mycket bättre än vad jag själv någonsin skulle kunna få till.

Funeral Blues

Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.

Let aero planes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message She Is Dead,
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.

She was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last forever; I was wrong.

The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood,
For nothing now can ever come to any good.

W. H. Auden

Jag lånar en översättning, men jag vet inte vem som gjort den

Stanna alla klockor, stäng av vår telefon
Ge köttben till hundarna, få bort dem härifrån
Stäng locket på pianot, låt trumman, ensam, dov
beledsaga kistan och de sörjandes lov

Låt flygplan skriva över himlens sista glöd
sitt vita, jämrande budskap: HON ÄR DÖD
Klä duvorna i sorgflor på gator och på torg
ge polisen i trafiken svarta handskar utav sorg

Hon var mitt norr, mitt söder, mitt väst, mitt öst
Min arbetsvecka och min vilotröst
min dag, min natt, mitt tal, min sång
Jag trodde kärleken var evigt lång.

Ta bort alla stjärnor! De behövs inte mer.
Månen kan slockna, solen monteras ner.
Dra proppen ur havet, sopa bort all skog!
För ingenting kan bli bra sedan hon dog.