Nu är det besprutningshelg och rutinerna är väldigt strikta:

• Ons. Provtagning för att kunna beställa mediciner
• Tors. Besprutning med 2 cellgifter
• Fre. Besprutning med 1 cellgift

Onsdag em. är alltid pirrande om telefonen skall ringa, för då vet man att det blir inget, för kroppen är för dålig. Det var tyst igår.

Idag visade det sig att blodet var för dåligt för kunna ge båda sorterna gifter. Det blir bara det ena, samma sort som ges i morgon.

Nu kommer funderingarna igen. Vad är det som gör att kroppen inte återhämtar sig? Om nu kroppen reagerar så starkt, vill man ju tro att det påverkar även cancercellerna, de är ju ändå kroppens egna celler och cellgifterna slår ju blint. Det man inte vill tro och tänka är att kroppen reagerar som den gör för att den är så nergången. Om så vore tycker man att det skulle märkas på en massa andra saker också. Även fast hon säger att hon saknar energi, sitter hon inte still och tycker synd om sig själv. Hon är ute och rör sig, träffar väninnor med eller utan promenader, tar hand om barnbarn vissa perioder. Jag vet att och ser att kroppen blir trött för att den inte orkar en hel dag, men samtidigt ger aktiviteterna energi och det blir annat att tänka på.Det som mentalt tar så mycket är att man måste se detta som ett arbete och inte en kur, som visserligen är jobbig, men har ett slut. Nu gäller dessa doser tills vidare och det är inte lika rolig tanke, Jag vet att man måste justera doserna så att kroppen klarar det och det går att få ett drägligt liv med dem.

Jag drömmer om den dagen när vi får höra att nu behövs ingen behandling mer, för nu är kroppen ren!