November 2012 blev känslomässigt och mentalt mycket påfrestande. Fram till dess hade det ändå gått att hålla oron på avstånd och ändå intala sig att det här fixar sig.

Månaden inleddes med att vi genomförde den resa till New York för att fira vår 40-åriga bröllopsdag. Vi hade sparat många år till den och verkligen sett fram mot resan. Sen kom orkanen Sandy och dränkte nedre Manhattan suck… Nu blev det ändå så att vi kom iväg. Det blev en annan resa än vi tänkt från början och vi fick uppleva andra saker än vi tänkt från början och det blev så bra som vi hade hoppats.

Innan vi åkte hade vi i oktober tagit prover på benet och kontrollröntgen på resten. Svar skulle vi få när vi kom tillbaka från resan. Då blev resan också ett sätt att skingra tankarna. Benet kändes oroligast, eftersom det var något okänt, som inte skulle vara där.

När vi kommit tillbaka från resan hände sen allt på en gång. Dagen efter var det återbesöket efter röntgen av bålen. Tidigt på kvällen var det födelsedagsfika hos ett av barnen och vi samlades där från olika håll. Jag var förstås nyfiken på röntgen resultatet, men vi ville inte prata om det inför alla barnen. Precis när vi skulle gå, frågade födelsedagsbarnet vad doktorn hade sagt och hon svarade lite överrumplad, att det var tumörer i bägge lungorna. Då gick luften ur alla, även mig.

Nästa dag var det besök för att få reda på vävnadsprovet från benet. Jag följde med denna gång. Läkaren hälsade och meddelade sen rakt på sak att det var en metastas från coloncancern i benet. Det är oerhört osannolikt, men så var det! Då blev det plötsligt tungt. Men läkaren var mycket empatisk och bra i denna situation. Han sade att han kunde operera benet i morgon och sen är det över, det är inte aggressivt på något sätt. Däremot visste han inget om tumörerna i lungorna och då reagerade även han. Han sa att det bästa han kunde göra för oss var att avsluta vårt möte och omedelbart gå upp till lungavdelningen och prata ihop sig med dem och samordna operationerna. Om han opererar benet nu kan man inte operera lungorna, för det orkar inte kroppen och lungorna är livsviktiga, men det är inte benet. Det blev mycket information på samma gång…

Hur skall jag kunna stödja och trösta nu, när jag börja få tankar på att detta kommer inte att sluta lyckligt. Hur skall vi kunna stötta våra barn så de inte blir för oroliga och ledsna inför sina familjer. Genom arbetet fick jag möjlighet till samtalshjälp och terapi. En av terapin för min del var att försöka skriva av mig. Resultatet blev så småningom denna blogg. Det är inget skönlitterärt mästerverk, utan bara mina tankar staplade på varandra allteftersom de kommer. Men bara att sätta ord på saker hjälper lite på vägen.