Skall jag bli orolig eller….

I morse vaknade jag före väckarklockan och upptäckte att sängen bredvid var tom. Hon brukar inte gå upp före mig om det inte är något väldigt speciellt.

Jag gick upp och mötte henne i köket. Hon såg så ansträngd ut och berättade att hon hade så ont i bägge benen. Hon hade vaknat under natten av att det värkte så mycket i benen att hon var tvungen att ta en stark värktablett. Det är ju klart att minnena förskräcker. Tidigare har det varit blodpropp i armen och tumör i vadbenet. Vad är det nu som spökar?

Det är inte alltid lätt för en närstående/utomstående att genomskåda hur kroppen egentligen mår. Inte ens erfarna medicinska ögon lyckas alltid se det hela. Sedan är man som drabbad också sådan att man gärna mörkar för sina närmaste för att inte oroa dem.

Nu har vi återbesök på måndag och då skall vi ta upp allt det här. Vi måste få en förklaring på varifrån all värk kommer. Det påverkar vardagen så mycket när man har så mycket värk att man knappt kan gå själv. Värken tar också så mycket energi att den nästan suger all ork man har, så man känner sig jättetrött.

Kommer vi att kunna göra den resa som vi sedan länge planerat till skiftet okt. – nov.?

Vi hade några ärenden vi behövde göra nere på stan. Tanken var att gå ner och ta vagnen hem.  Tanken var förstås att om man gick så skulle benet mjuka upp sig. Det blev inte så. När vi gick mot hållplatsen gjorde det så pass ont att vi fick ta vagnen ner till stan. Innan vi gick hemifrån, så ringde hon 1177 för att kunna få vägledning vad det skulle kunna vara och inte vara. Slutorden var ju inte så roliga: – Med din sjukdomshistoria borde någon läkare titta på benet. Turen slutade med att vi skiljdes åt på Sahlgrenskas akut. Då hade hon blivit mottagen och fick remiss till ultraljud av benet. Detta väcker hemska minnen. Det var samma situation i juni 2012. Ont i benet, ultraljud som visade ingen blodpropp. Troligen något muskulärt. Den gången var det tumör i skelettet. Inte undra på att tankarna skenar iväg.

Efter 3 tim. på akuten kom hon hem. Då hade hon till slut fått göra ett ultraljud och det visade precis som förra gången att det inte fanns någon blodpropp. Men vad är det då? Vi måste ta upp detta på måndag med onkologläkaren när vi går igenom resultatet på uppföljningsröntgen. Det kan inte hjälpas att gnager av oro att inte veta.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *