Kristian Gidlund är död

För några dagar sedan kom meddelandet att Kristians kropp förlorat kampen. Det var ju ändå väntat, men det griper ändå tag i en när väl händer. Samtidigt sätter det igång en massa tankar när samma saker rör sig i min egen närhet. Hittills verkar det vara någon däruppe som tittar på oss och tycker att vi skall ha marginalerna på vår sida.  Det har nu snart hållit på i 5 år, det är en lång tid. När vi träffade läkare första gången när cancern var konstaterad, pratade man om 5-års överlevnad för olika typer av cancer. Samtidigt pratade man också att efter 5 år kan man bli friskförklarad. Givetvis tolkade jag det så att  med en operation direkt och efterbehandling med gifter, så lever man efter 5 år och då är allt över. Nu förstår jag att målet är att överleva i 5 år, då ser statistiken bra ut, med högre procent överlevnad. Nu vet jag att de här 5 åren kan innebära många återfall, med operationer och cellgifter. Givetvis finns också insikten att forskningen går framåt, med både mediciner och metoder, så för varje år som går, vill man ju tro att det kommer fram något nytt som tar hand om just denna cancern.

Nu har det varit lika många cellgiftbehandlingar, som hela den förra kuren. Då var sista dosen i slutet av juli och kroppen så pass påverkad att den skulle behövt vara sjukskriven resten av året. Nu fortsätter kuren oförminskat i 3 mån till fram till nästa uppföljningsröntgen.

Det är flera som får cellgifter samtidigt och det ger tillfälle till både samtal och reflektioner. En stark gemensam sak är att det inte syns att man har cancer. Alla ser i stort sett lika friska och välmående ut utåt. Sen har varje individ sin egen historia, som är lika otrolig som någon annans. Det är allt från att det hela började med att tjocktarmen sprack till att någon haft uppehåll i behandlingen i 5 år och på den sista kontrollen före friskförklarandet, dök det upp nya tumörer. Det finns sålunda många fler som har marginalerna på sin sida, så visst lever hoppet starkt fortfarande.

 

En reaktion på “Kristian Gidlund är död

  1. Du skriver så fantastiskt fint och gripande. Jag blir berörd varje gång jag läser och har svårt att tro att det är mig det handlar om.
    Kramar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *