Och så var det flyttning från sjukhuset till Rehab

Det har varit klart att efter att hon är färdigbehandlad på Sahlgrenska skall hon flyttas till Högsbo Sjukhus för rehabilitering. Det låter ju helt OK om det inte vore för en del ord och begrepp som är mentalt laddade. Det är som morfin t.ex. Det är ju ett fantastiskt medel för smärtlindring, som alla som blivit opererade har fått stifta bekantskap med. Men det är under en vecka, kanske två, tills läkningen gått så långt att det inte behövs längre. Men det som etsar sig i minnet är att man får morfin för att döva smärtan när inget annat längre hjälper. Man vill inte veta av att man nått det stadiet. Det samma är begreppet palliativ vård, som hennes avdelning på Högsbo står för. Mentalt uppfattar man det som vård i slutstadiet och där vill man inte vara. Nu står palliativ för lindring. Det handlar om att man har en kronisk sjukdom, som man skall få hjälp med att hantera, så man får ett så bra liv som möjligt. Diabetes och reumatism är också kroniska sjukdomar och deras behandling är då också per definition palliativ, för det handlar om lindring. Förnuftet fattar detta och att det är något väldigt bra. Men känslan och det mentala fattar inte, vill inte fatta, varför ångest och rädsla bara sköljer över en.

Jag ser en älskad käresta som brutits ner av cancer och lunginflammation att hon knappt kan hålla sig vaken och har blivit så svag så snabbt att hon inte kan komma ur sängen av egen kraft. Så var det när det var som värst. Efter att antibiotikan har verkat i sina 10 dagar och smärtlindringen justerats, har hon blivit lite starkare. Nu klarar hon att komma ur sängen, upp ur fåtöljen och gå till dagrummet själv. Det känns ju som ett jättelikt framsteg.

Idag gick det att senarelägga transporten till Högsbo, så att vi kunde få träffa vårt nya barnbarn. Det var helt underbart och det är märkligt att man glömmer så fort att man blir så överraskade att de är så små. Samtidigt som det är en så stor glädje att få dela upplevelsen av detta barn, så smyger sig samtidigt in en sorg av känslan att man inte får vara med om barnets hela uppväxt. Än värre är tanken att det kanske inte kommer ihåg något av sin farmor. Men då får vi lära den lilla att där finns en fjäril eller en fågel som följer och vaktar över henne och vill berätta något.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *