Håret är en viktig sak för personligheten. Att tappa håret är inte roligt, men som man vet man att det är rätt så vanligt. För en kvinna är det mycket ovanligt och då förknippat med sjukdom. Som man fattar jag att det är ett stort trauma för en kvinna att tappa håret. Men hur kommer jag att reagera när min kvinna tappar håret och inte längre ser ut som vanligt?

Nu vet jag at det är det ett av cellgifterna som gör att håret faller av. Och det är den sorten hon inte kunnat få alla gångerna. Visst har jag kunnat se att det blivit glesare på hjässan, men hon reagerar mycket starkare än jag och ser sig som skallig. Utifrån reagerar man nog knappt på det om man inte vet om att där finns en sjukdom.

Direkt efter att cellgiftbehandlingen började fick hon remiss på peruk och tog ut den så snart det gick, innan det hann hända något med håret. Då fanns den till hands om det skulle bli aktuellt att använda den.

För ett par veckor sedan blev hon riktigt ledsen för håret. Det gick inte att ordna en frisyr och när hon kammade sig lossnade stora tovor. Samtidigt tyckte hon att skulten bara lyste igenom. Hennes frisör hade lovat att om hon ville ta av håret så var det bara att ringa. Det går alltid att klämma in en sådan sak i frisörschemat.

Vi skulle ha en träff några av våra vänner uppe i Dalsland och då kom känslan att nu vill hon inte ha det här tompiga håret längre. Hon ringde frissan och fick komma ett par timmar senare. Jag var inte med, utan hämtade henne när hon var klar. Frisören hade gjort ett jättefint jobb och lämnat några mm stubb i stället för att raka bort allt. Det såg ju ovant ut, men såg ändå ut som om det inte fanns några kala fläckar.

Min chock blev mindre än vad jag föreställt mig och peruken var ett fantastiskt arbete. Hon såg bättre ut i peruken, än i det hår som hon rakade bort och det är en skön känsla. Hon grät ju förstås när håret klipptes bort, men efteråt kände hon det mycket bättre än innan.

När vi träffade våra vänner såg dom att hon hade peruk, men när hon tog av den, blev det en stark reaktion. Då först gick det riktigt upp för de andra att hon har en allvarlig sjukdom. Cancer syns ju inte utanpå.

Håret växer och efter en tid behövde det ansas, för det upplevdes det som långt för peruken. Jag hjälpte till, jag har ju i alla fall en skäggtrimmer och tyckte att, så svårt kan det väl inte vara. Det blev ansat, men det tog tid och var jobbigt. Jag tror inte att skulle klarat att ta bort hårt, det som frissan gjorde. Hantverket är en sak, att det är ovant. Men att den psykiska påverkan var så stor hade jag inte trott.

Jag undrar hur länge en peruk räcker. När behöver man skaffa en ny.