Morfin är ett laddat begrepp, det är mentalt laddat. Associationerna går till palliativ vård, för att den sista tiden i livet skall bli så dräglig som möjllig. Det vill man ju inte tänka nu! Nu är det tumörerna i ryggen och benet som gör ont och det skall dämpas. Nu sitter 3 tumörer i skelettet och där sitter de inte alls bra. Morfin är väl det bästa smärtlindring som finns med alla dess biverkningar. Det är inte lite som staplas på hög. Först är det värken, som tar så mycket energi. Sen kommer morfin som minskar värken och gör att man blir sömning, grötig och mår smårisigt. Då får man kortison för att lindra illamåendet. Sen ger kortison sina besvär. Det vär därför hon fick kortisonspruta, eftersom tabletterna upplöst i vatten kom upp igen lika fort. Dom säger att kroppen vänjer sig vid morfinet så att bevären avklingar.

Nu har det varit en röntgen till. Den visade att benet skall strålas. I ryggen syntes att tumörerna inte rört sig. Men man skall göra en magnetröntgen, för att få tydlig bild på hur det ser ut. Det känns ju bra att man inte släpper, utan vill få så mycket klarhet det går. Det verkar som man anser att tumörerna inte är aggresiva och att det är smärtan man bekämpar. Från ett annat håll, hörde jag att när man drabbas av ständig smärta, så blir nerverna ständigt aktiva och till slut överkänsliga, vilket i sin tur ökar smärtkänsligheten.

Situationen tar sig även andra lite bisarra uttryck. Hon har rasat en hel del i vikt. Som tur är hon inte spinkig, men inte heller på något sätt överviktig. Men det får till följd att delar av kroppen blivit benig. Hon har svårt att sitta länge. Ibland får hon lägga dubbla dynor på köksstolarna, eller ta maten med sig och äta den i TV-soffan, som är mjukare än köksstolen.

Värken i benet är lite konstig, den flyttar sig upp och ner i underbenet. Känns lite konstigt, för tumören sitter ju där den gör och den flyttar sig inte. Då kommer alla konstiga tankar igen. Tänk om…. Jag hade en resa med diskbråck för länge sen som slutade på allra bästa sätt, med operation. Tänk om det inte är tumören i benet som spökar, utan att det är nerver som kommit i kläm i ryggen, men där värken sätter sig på andra ställen som det gjorde med diskbråcket. När man ändå inte är säker på vad som vad som orsakar vad, så tycker man att den ena gissningen är lika god som den andra.

Det som  denna situation begränsar är bland annat tillvaron tillsammans med barnbarnen. Det går bra läsa sagor och berätta saker för och lyssna på barnbarnen. Men det går inte att ta en cykeltur, eller en längre utflykt. Det är självklart att tröttheten, värken och den bristande orken är en stor sorg, som tränger sig på och tär på humöret.