Sjukvården har fungerat mycket bra

Jag måste få säga det nu att vår upplevelse av sjukvården är att den har fungerat mycket bra. Jag har hört andra uttrycka det så att det kan vara svårt att komma in i sjukvården, men har man bara väl gjort det har man tillgång till en förträfflig vård. Det har varit duktiga, empatiska läkare, det har varit en mycket kunnig, värdig personal som ställer upp och får en att tro att man är den enda patienten de har. Processen har ändå pågått i 6 år på flera olika sjukhus och det har varit samma upplevelse.

Nu syns det tydligt att beskedet att cellgifterna avslutas och tumörerna växt, var starten till slutet. Det tog 2 mån och gick raskt utför, fast det dröjde ett tag innan vi insåg allvaret i processen. Beskedet var ju ändå att det finns andra varianter av cellgifter, men kroppen var för svag just då, den måste hämta sig och bli starkare. Men, det blev den aldrig.

Veckan efter berättade hon att varje morgon hon vaknade, hade hon feber. Nu innehöll ju hennes morgondos smärtlindring 2 st. starka Alvedon, vilket gjorde att febern försvann och hon kände ingen feber mer. På fredagen var det likadant och då sade vi att nu blir det akuten. Där blev vi mycket väl mottagna och raskt togs det många prover. 3,5 tim. senare var hon på väg in till avdelningen, där hon blev inlagd. Jag antar att de såg hela bakgrunden på journalerna. Det var då de fann att hon hade jättehög sänka (> 350). Efter några ytterligare prov hittade man lunginflammation och det är ju krävande redan för ”friska”.  Det visade sig att endast intravenös antibiotika fungerade, varför hon fick vara inlagd hela antibiotikakuren.

En mycket positiv sak var att man kopplade in ett ”smärtteam”. Deras uppgift var att se över smärtlindringen och göra den optimal. Smärtlindringen justerades och fungerade sen mycket bättre.

När hon var klar att åka från sjukhuset, slumpade det sig att vi fick ett nytt barnbarn som föddes på BB på samma sjukhus. Hon hann med att få se det 12 tim. gamla barnbarnet innan hon transporterades till Högsbo Sjukhus för eftervård. Under alla omständigheter fick hon allt det värdiga bemötande som jag uppfattade som möjligt att ge. Trots de tråkiga yttre omständigheterna är det ändå ett mycket positivt minne av behandlingen.

Det blev lite chock att komma in till avdelningen på Högsbo och det första man möts av är skylten ”Avdelning för palliativ vård”. Nu betyder ju det lindring av kroniska sjukdomar och det är ju vad det är, men tolkades av mig som vård i livets slutskede och där uppfattade inte jag att vi var riktigt än. Nåväl, efter några dagars inkörning, fungerade allt mycket bra även där. Det blev några stora vårdplaneringsmöten, mycket inblandade människor. En av sakerna var att ansöka om en vilande plats på hospice. Då skulle det gå mycket snabbare att få en plats om/när behovet skulle uppstå.

Även här var personalen mycket värdig och omtänksam. Man gavs känslan att hon var den enda patienten de hade. Vi vet ju att så var det inte, men de verkade gen henne all tid i världen som hon behövde.

Det viktigaste man uppnådde på Högsbo var trygghet. Hon kände sig trygg och var inte orolig. Vi fick dessutom permission vid flera tillfällen, så vi kunde komma ut och känna uteluft. Vi tog oss till botaniska, vi åkte hem några timmar, vi klarade till och med att gå på bokmässan i 4 tim, visserligen i rullstol, men ändå. Det kändes som om hon blev långsamt starkare,

Under vistelsen hände det att hon ramlade i badrummet, benen bara vek sig. Det plus yrsel, huvudvärk och lite till gjorde att hon skickades till röntgen av huvudet för att se om det fanns något där som kunde förklara det som hände. Det var då man upptäckte tumörerna i hjärnan. Vi fick beskedet på en torsdag och måndag påföljande vecka började man stråla tumörerna. Det blev 5 dagar, mån till fre. Måndag efter helgen fick hon lämna Högsbo.

Man blir både tacksam och förundrad över hur mycket de bryr sig och hur snabbt det kan gå. Det känns som om det är mer omtanke än plikt. Jag är bara tacksam.

Det svåra var att bestämma vart hon skulle ta vägen nu när Högsbo var avslutat. Hem eller till hospice? Åka till hospice och aldrig komma hem igen, eller komma hem och inte veta om man får samma trygghet som på sjukhus och på Högsbo.

Hem utesluter ju inte hospice så det var värt ett försök. Dessutom var ho ju rätt pigg sista veckan på Högsbo. Hon skickade ut sms till alla väninnor att de kunde komma hem och fika och prata. Till mig sa hon, eftersom jag jobbar mycket hemifrån, att du kan väl sitta någon annan stans och arbeta. Då kändes det ju ändå tryggt. Sen skulle ASIH och hemtjänst knytas upp och stötta, så att tryggheten skulle behållas.

Nu blev det inte så. Vården hemma började på måndag. PÅ onsdag orkade hon inte gå upp ur sängen själv, utan från och med då behövde hon hjälp 24 tim. om dygnet. Vi hade även larm, men det tog 0,5 till 2 tim. innan det kom någon, beroende på hur belastningen var. Det skapade otrygghet i jämförelse med hur det var på Högsbo. Därmed inget ont sagt som personalen som kom. De var om möjligt än mer empatiska och värdiga. Det vi anhöriga blev upplysta om var att de såg tecknen på att det inte var så långt kvar, vilket blev ytterligare lite chockartat. Till slut fick rådet att ställa in oss på att det troligen är veckor snarare än månader kvar. Och så var det.

Det fungerade 1 vecka att vara hemma, sen blev det hospice. Som genom ett under fanns det en plats på det hospice vi önskade och dit fick hon komma tisdagen 1 vecka efter att hon kommit hem. Vid avresan var hon ledsen förstås, hon visste att nu lämnar hon sitt hem för att aldrig mer återvända.

När vi väl kom till hospice, blev vi mycket väl mottagna och lugnet sänkte sig över henne. Jag kände på hennes hjärta och nu slog det bara hälften så fort och hjärtslagen i sig var mycket lugnare. Tryggheten hade återvänt till henne. För mig var det en stor sten som föll från mitt bröst, för jag klarade inte av att ha henne hemma. För personalen finns bara lovord att säga. De berättade att deras uppgift är att inte bara ta hand om den sjuke utan hela familjen och göra den sista tiden så bekymmersfri och behaglig som bara är möjligt. Så blev det också. Hon blev inte kvar längre än till lördagen, det blev 4 dagar. Men, hon kände trygghet, hon hade inte ont, hon var inte ensam och bäst av allt, hon hade fått ro i sin själ.

För mig och familjen kan jag bara säga att bättre bemötande och omhändertagande inte går tänka sig. När det nu sägs så mycket negativt om sjukvården, måste detta få sägas att det även finns så mycket positivt också. Vi är mycket tacksamma.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.