Nu närmar sig begravningen och tiden har varit fylld av en massa praktiska göromål. Det kan väl på sitt sätt vara bra att ha något annat att koncentrera sig på. Det har varit dödsannons, programblad, förtäring, fotografier, diverse logistik och annat. Det är en hel del som anmält sig till minnesstunden. Kristina har allt en hel del vänner både här och där.

Allt fungerar inte som de skall, det kommer stunder då det bara känns tomt och all kraft försvunnit. Det har varit stunder då barnen och jag behövt ringa varandra bara för att prata, för vi har varit ledsna. Men vi vet att så är det och det är inget konstigt med det.
Det kommer att bli en fin minnesstund, men det kommer att kännas, men vi måste ta oss igenom den. Vi kommer nog att vara helt slut efteråt och då känns det bra att vi har varandra. Nu är det vi som för familjen vidare.

Det är allt en bra fungerande projektgrupp vi har, alla barnen och jag. Det känns så gott.