Födelsedagar

Vi har fått det så i vår familj att det blivit en väldig koncentration av födelsedagar i september. Hur det skall gå att fira dessa är just nu präglat av osäkerhet.

Förra helgen var det hennes 65-års dag och även pensionering. Från början var tanken att kunna ha en liten tillställning/middag med bara barnen. Nu var ju frågan, kommer det överhuvudtaget att gå? Med den utveckling som varit var det ju osäkert om hon skulle orka. Nu blev det så att på söndagmorgonen på födelsedagen så var hon feberfri för första gången på länge, så det såg hopfullt ut. För att göra det enklare hade vi bokat brunch på Råda Säteri i Mölnlycke. Det är ju i närområdet och allt praktiskt var ju ordnat av andra.

Nu kan det ju sägas att det gick väldigt bra. Hon var så pass stark att hon klarade av att åka dit och med lite extra doser av smärtlindring, så fungerade dagen. Det blev en väldigt lyckad och uppskattad tillställning. Även de små barnen verkade ha roligt och de skötte sig mycket bra, de är verkligen duktiga och förstår att det är något extra. Det blev verkligen en minnesvärd dag.

Under veckan som följde kom det diverse olika bakslag, men det kan man ju vänta sig med en sån kroppsligt stor extra ansträngning.

Denna helg var det nästa födelsedag. Det var ett barnbarn. Fredag var det själva födelsedagen. Lördag var det kalas med familjen och på söndag är det barnkalas. Det skall ju firas i dagarna 3.

Det började med lunch vis kl. 12 och senare tårta. Vi delade på oss, så att jag åkte till lunchen och hon senare. Hon blev körd och omhändertagen av en väninna. Det gick rätt så bra och det var ju roligt att få vara med och se barnens glädje vid presentöppningar och att det lekte så mycket och intensivt. Det är ju så att livet går vidare vara man vill det eller inte.

Barn märker att det är något som är som vanligt. Jag kom samtidigt som det äldsta barnbarnets familj. När jag parkerat bilen kom han springande och frågade: Är mormor kvar på sjukhuset? Kommer hon inte? Jo, hon kommer, sa jag, men hon kommer senare till tårtan, hon orkade inte just nu. Då verkade han nöjd. När hon väl kom märkte de mindre barnbarnen att hon inte var som förr, så de vände sig till andra när de vill få hjälp med pyssel, eller läst i någon bok. Det känns förstås som en stor sorg i hjärtat att inte orka och inte bli vald i första hand. Förnuftet inser att så blir det, men det känns tungt. Men när det blev uppbrott som kom alla barnbarnen och kramade mormor/farmor, så det var ju inte så att hon är bortvald utan finns med som levande. Men det är ju klart att tankarna kommer på att hur blir det i fortsättningen?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *