Vårdplaneringsmöten är jobbiga

Veckan som har gått har varit mycket uppochner. Det var kantad av födelsedagsfester på helgerna. På vardagarna var det mycket toppar och dalar.

Söndagen som var hennes födelsedag, var feberfri och förlöpte riktigt bra. På sjukhuset sa man att hon inte behövde komma tillbaka efter permissionen för födelsedagsfirandet. Men efter allt som varit ville hon vara kvar och det kändes tryggare att vara övervakad. Som förberedelse för hemgång, bytte man den intravenösa antibiotikan mot tabletter. Måndagen verkade OK. Tisdag fm. ringde hon och det hördes direkt att något var väldigt fel. Denna morgon var febern tillbaka, 39,5 grader. Hon var helt nedbruten. Bara att konstatera att tabletter inte fungerar och hon får tillbaka intravenös antibiotika. Värken släpper aldrig, utan ligger som en våt filt över allting. Sen kommer detta att inte veta vad som händer i kroppen. Hon var trött, förlamande trött. Jag sitter där i rummet, men hon kan inte hålla sig vaken, utan bara somnar. Jag inser ju att hon behöver sova och undrar ju också vad det är som pågår. Är det lunginflammationen, eller är det något mera?

Sen har hon blivit omflyttad mellan avdelningar i vild fart. Från akuten till en kirurgavdelning, eftersom hon är en kirurgpatient från början. Sen flyttad till medicin, eftersom hon är inne för att få bot för lunginflammation. Sen började det bli ont om sängplatser, då skulle hon tillbaka till kirurgavdelningen. Som om inte det var nog så fick hon flytta en gång till på kirurgavdelningen, fast då fick hon enkelrum. Mycket omflyttningar blev det och fort gick det, så det var inte lätt att hitta var hon fanns någonstans.

Nu skall det poängteras att trots denna karusell, så finns inte något att anmärka på personalen, utan den har varit så underbar, professionell och empatisk som man bara kan önska sig. Om vårdnaden har varit helt underbar. Allt som händer och allt som önskas tas på allra största allvar. All beundran till personalen, både läkare och sköterskor. Det känns verkligen som de vet vad de gör och vet vad de pratar om.

Som ett led i nästa steg hade avdelningen anmält henne till ASIH-team, smärtteam, hemvård och allt det där. På torsdagen kom en kallelse över telefon till ett vårdplaneringsmöte, med lite väl kort varsel, men jag hann komma till sjukhuset. Jag visste ungefär vad det skulle handla om. För länge sedan var jag med på ett sådant möte för min mor, då 89 år. Men detta möte blev mycket jobbigt, nu handlade det om min hustru och vårt hem. Det drabbar mig på ett helt annat sätt och kryper under skinnet på ett sätt som inte går att värja sig ifrån. Det var många människor av olika slag, kanske 10 st. Det var otroligt mycket information av alla möjliga slag under rätt kort tid. Det var omöjligt att ta åt sig och smälta allt på en gång.

Det var hjälpmedel hemma, i form av säng, med specialmadrass, för den magra kroppen, stol i duschen för att kunna duscha sittande, förhöjning av toaletten, rullstol/rullator m.m. Hemvård som skall komma flera gånger om dagen för att hjälpa med vardagliga sysslor. ASIH team som skall klara medicinering, smärtlindring m.m. Det bara snurrar.

När församlingen gick, var jag fullständigt urlakad. Nu var det dessutom så att torsdagen var en riktigt dålig dag för henne, så att under mötet, hade hon mycket svårt att hålla sig vaken så hon somnade hela tiden. På ett sätt var det bra, för då såg alla hur det var ställt och att hon inte låtsades. Men samtidigt, hur dålig är hon egentligen?

Efter mötet som läkaren i smärtteamet och pratade och lde ut texten länge. Det slutade med att smärtlindringen lades om en hel del. När man har så höga doser som hon har, så är det en hel del mer saker man måste ta hänsyn till och den blandning hon haft hittills befanns inte vara optimal. Torsdag kväll skulle hon få den nya sammansättningen.

Det har ju varit ett nästan osannolikt sommarväder nu i september, så vi har passat på att ta en tur utomhus på sjukhuset. Det har fått ske med rullstol, för hon har varit alldeles för svag. Hon klarade inte att resa sig ur sängen utan hjälp och inte heller ta sig till rullstolen. Den snabba försämringen tar mentalt på oss nära anhöriga. Fredagen var ändå en stor förändring. Det var fortfarande rullstol, men det var mer styrsel i benen. Vi tog en liten tur i koloniområdet vid sjukhuset. Där kunde hon faktiskt gå lite grand med rullstolen som stöd.  Den nya medicineringen har väl inte hunnit verka så mycket, men et lät som om det kändes bättre i kroppen. Födelsekalaset för barbarnet på lördagen gick också oväntat bra. Hon kunde gå upp till huset med stöd av ledsagare. Man suger åt sig alla förändringar till det bättre även om de är små.

Måtte det nu kunna bli lite mer tid vi får tillsammans.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.