Idag är det besprutning igen.

Nu är det 2 veckor sedan förra gången och nu mår hon bra. Nu skall hon få gifter igen och må dåligt. Det är inte sjukdomen hon mår dåligt av, utan behandlingen. Jag hör henne tyst upprepa för sig själv: Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte åka dit och må dåligt. Som utomstående kan man inse att det inte är något roligt och allrahelst när det inte finns nåt slut på behandlingarna. Men, det finns ingen möjlighet att förstå hur stor ångesten är, om man inte själv har varit drabbad. Hur skall jag som anhörig kunna agera och bemöta, för att lindra smärtan. Jag vet att tröttheten tilltar, att smaksinnet påverkas igen och blir känsligt, lite grand som vid graviditet, fast nu av en negativ anledning. Kaffe är inte att tänka på, ett glas vin en sommarkväll är ingen idé och en god middag är lite meningslös. Det kan bli omvänt så att middagen förknippas med illamående och obehag istället.

Nu vet jag också att det är inte idag, dag1, som är det jobbiga, utan dag 3 och dag 4.

Att se detta som ett arbete, som måste göras, låter enkelt, men det är det inte. på 2 veckor är det 3 dagar som är bra, det är mån, tis., ons. före behandlingen. De övriga dagarna går åt för att kroppen skall bearbeta gifterna den har fått.

Nu är det besprutningshelg och rutinerna är väldigt strikta:

• Ons. Provtagning för att kunna beställa mediciner
• Tors. Besprutning med 2 cellgifter
• Fre. Besprutning med 1 cellgift

Onsdag em. är alltid pirrande om telefonen skall ringa, för då vet man att det blir inget, för kroppen är för dålig. Det var tyst igår.

Idag visade det sig att blodet var för dåligt för kunna ge båda sorterna gifter. Det blir bara det ena, samma sort som ges i morgon.

Nu kommer funderingarna igen. Vad är det som gör att kroppen inte återhämtar sig? Om nu kroppen reagerar så starkt, vill man ju tro att det påverkar även cancercellerna, de är ju ändå kroppens egna celler och cellgifterna slår ju blint. Det man inte vill tro och tänka är att kroppen reagerar som den gör för att den är så nergången. Om så vore tycker man att det skulle märkas på en massa andra saker också. Även fast hon säger att hon saknar energi, sitter hon inte still och tycker synd om sig själv. Hon är ute och rör sig, träffar väninnor med eller utan promenader, tar hand om barnbarn vissa perioder. Jag vet att och ser att kroppen blir trött för att den inte orkar en hel dag, men samtidigt ger aktiviteterna energi och det blir annat att tänka på.Det som mentalt tar så mycket är att man måste se detta som ett arbete och inte en kur, som visserligen är jobbig, men har ett slut. Nu gäller dessa doser tills vidare och det är inte lika rolig tanke, Jag vet att man måste justera doserna så att kroppen klarar det och det går att få ett drägligt liv med dem.

Jag drömmer om den dagen när vi får höra att nu behövs ingen behandling mer, för nu är kroppen ren!

Vi hade lovat ta hand ett barnbarn den gångna helgen fredag till söndag. Barnbarn är ljuvliga och intensiva och jag kan hålla med om att det är lite av livets  efterrätt. Hon är drygt 4 år och är jämngammal med min frus första cellgiftbehandling. Vi tänkte att hon var lagom för Astrid Lindgrens Värld. Denna torsdag – fredag var det besprutning för min fru. Då vet vi att lördag och framförallt söndag blir starkt påverkade dagar. Men vi är två vuxna så det skulle gå bra. Det gäller att vara uppmärksam på orken och belastningen och få henne att vila fast hon inte vill det.

Resan tog med bil 3,5 tim. och gick bra. Förutom cellgifter blev hon även upptankad med diverse medel mot illamåendet. Både mormor och barnbarn somnade gott i bilen. Väl framme i Vimmerby installerade vi oss och gick sen till centrum för kvällsmat. På torget fanns en lekmodell av Hoppetossan, Pippis pappas båt, passar perfekt för en fyraåring. Först leka, sen mat, sen leka igen. Efter maten orkade inte mormors kropp längre utan hon fick gå hem och vila. Det gick bra att morfar fick vara med på lekplatsen. Barnbarnet fick till uppgift att leka tills hon blev nöjd. Och det gjorde hon!

Lördagen var planerad som en heldag på Astrid Lindgren. Det betyder stå i kö när de öppnar grinden för att komma in och gå ut efter att de har stängt. Barnbarnet uppskattade verkligen anläggningen, hon älskar Pippi, Emil och de andra figurerna och kan även de flesta av sångerna. Hon satt som ljus på föreställningarna och emellan utnyttjade hon lekytorna. Med jämna mellanrum behövde vi äta även fast cellgifterna tar bort smaksinnet och matlusten. En viss liten människa hade inte tid att äta, utan ville bara tillbaka till lekplatserna. När vi var två fanns där möjligheter att få vila kroppen.

När vi väl var klara med Astrid Lindgren, hann vår lilla knappt sätta sig i bilen innan hon slocknade, men hon var nöjd och glad och det var huvudsaken.

Vägen hem från Vimmerby, passerade bland annat Gränna för att visa hur man gör polkagrisar.

Det var en intensiv helg, som det ju är med små barn, men samtidigt ger det energi och andra saker att tänka på. Ett annat pris för denna resa var att illamåendet fortsatte efter helgen och var starkare än annars. Men bara att hon ändå orkade gör att det känns värt det.

Torsdag nästa vecka är det dags igen för nästa besprutning.

Jag är canceranhörig!

Jag är canceranhörig. Min fru har cancer. Våra barns mor har cancer. Våra barnbarns mormor och farmor har cancer. Hon genomgår just nu behandling med cellgifter. Det är jättejobbigt att stå vid sidan och inte riktigt veta vad man skall ta sig till.

Cancer är inget ovanligt, det är många som drabbas och alla har någon i sin närhet som har drabbats. Det är fler som överlever ett cancerbesked än som inte gör det. Likafullt fanns det inte på kartan eller i tankevärlden när beskedet väl kom. Det är fruktansvärt, men drabbar ändå andra och inte oss.

Igår gjordes en röntgen av kroppen. På torsdag skall vi få ett första besked. om hur tumörerna reagerat på cellgifterna.

Idag, torsdag 20.6, har vi träffat läkaren och fått besked efter röntgen.

Det har inte skett några förändringar alls. Tumörerna är varken större eller mindre. Enligt doktorn är det positivt. Då får man tro på det. Han måste vara lika duktig på sitt jobb som jag är på mitt.

Nu får det vara nog med sjukdom på ett tag. Nu är det midsommar och då skall vi träffa vänner och ha det trevligt.