Nu var det ett tag sedan jag skrev. Det har lunkat på utan några större variationer. Som vanligt har det varit 4 hyggliga dagar utav 14. De 4 dagarna är de som avslutas med ny besprutning. Besprutningarna tär både på psyket och på kroppen. Det är inte något enkelt att stå vid sidan och se sin nära och kära långsamt brytas ner och vara maktlös och inget kunna göra.
Vi gjorde en resa på 2 veckor för att få ombyte och avbrott i rutinerna. En stor bonus blev att efter de 4 hyggliga dagarna blev det 2 veckor, 14 dagar utan besprutning, dagar som måddes bättre och bättre. Visst var det ont lite här och där i kroppen, men tyvärr har vi ju också kommit upp i krämpornas ålder. Bara detta att slippa ta medicin mot alla biverkningar, som i sin tur har andra biverkningar var ju väldigt befriande.
Men, som sagt, så bryts kroppen ner och sjukskrivningen på 50 % räcker inte längre. Nu är hon sjukskriven 100 %.
Nu har det varit en uppföljningsröntgen. Vi har fått resultatet och det är både bra och dåligt.
Det som är bra är att hon får göra ett uppehåll i behandlingen. Tumörerna i lungan är stilla, dvs. de varken växer eller minskar. Det där uppehållet på 4 veckor under resan, hade ingen inverkan. Det känns just nu som den bästa julklappen av alla.
Det som är mindre bra är att det finns 3 tumörer i skelettet. Cellgifter biter inte så bra på tumörer i skelettet. Vi tycker att man inte varit så tydlig tidigare med att det varit just tumörer i skelettet. Detta förklarar ju varför det gör ont där det gör i kroppen. Likaså att läkaren pratar så mycket om smärtlindring och morfin och sådant.
Det som händer nu är tumörerna i skelettet skall strålas, eftersom de inte kan opereras. Det blir efter helgerna. I samband med cellgifterna har hon fått en dos av ett medel som stärker skelettet, det skall hon fortsätta med 1 gång per månad. Nu blir det uppföljning varannan månad. Är det stabilt då, blir det fortsatt uppehåll i 2 mån och så håller det på. Det känns också tryggt att de håller koll och inte släpper henne. Det trista uppvaknandet är att det blir uppehåll i behandlingen och längden är okänd. Men, hon kommer aldrig att bli behandlingsfri. Nu har det också blivit så tydligt vad statistik innebär i verkligheten. Vid diagnosen som kom för 5 år sedan, sa man att med behandling så är det 60 % som överlever 5 årsdagen. Hon har överlevt de 5 åren, men det betyder inte att hon är frisk och fri från cancer.
Jag tycker nog att vi varit rätt bra på att ta vara livets glädjeämnen medan de finns och inte bara göra dem sen. Men vi får bli än bättre på det. Nu är vi påminda igen att sen kanske inte kommer.
Man läser hela tiden om framsteg som görs inom cancerbehandling och givetvis drömmer jag om man hittat något för just koloncancer. För vart år som går så bör ju chanserna öka. Tankar kommer på jämförelse med HIV. Idag finns bromsmediciner för denna otrevliga sjukdom, vilket gör att man kan bära på sjukdomen men ändå leva ett fullvärdigt liv länge. Om man kan minska biverkningarna med cancerbehandlingen så går det att få ett fullvärdigare liv. Jag drömmer om att man hittar någon form av målsökande medicin.