Idag kl. 9.30 hade vi tid hos onkologläkaren för att få besked hur det står till med tumörer och allt det andra. Undran har varit stor varför det värker så mycket framförallt i ryggen. Det är så pass dåligt att det är stora besvärligheter att byta ställning i sömnen. Hon vaknar av att det gör så ont. Nu har hon dessutom ökat intaget av smärtstillande.

Strax efter kl. 8 ringde man ifrån sjukhuset och berättade att läkaren var sjuk, så mötet blev inställt. Självklart får läkare också vara sjuka, det är inte det, men det slår väldigt hårt när man är i ett sånt utsatt läge. Man är väldigt känslig och sårbar. Man är så inställd på att få besked om vad det är för status på tumörerna. Då blir man så oerhört besviken på situationen och vet inte vart man skall rikta sin frustration.

Hur angriper man denna situation på bästa sätt? Jag vet inte men vi packar ihop oss och går ut i skogen.

Det blev ett varv på 8-an i Skatås. Det var ett härligt väder även om det blåste en hel del. Det var ju inte som i fornstora dar, men vi kom runt i vår egen takt. Vi avslutade med en lättlunch på caféet i Skatås.

När vi kom hem igen blev vi varse att vi har allt goa grannar. En granne kon och lånade ut en lättläst må bra bok. Strax efter ringde en annan granne på dörren och lämnade några tulpaner bara som uppmuntran. Det finns allt en hel del rara, omtänksamma och underbara människor.

Nu har det gått ytterligare tid efter strålningen. Värken är mindre men den ger sig inte. Jag ser en oro och ängslan i ögonen. Varför ger sig inte värken? Har tumörerna börjat växa igen? Varför har jag ingen ork längre? Jag kan inte svara på frågorna på något bra sätt.

När nu sjukskrivningen skulle utvärderas igen, beslöt hon att börja arbeta igen, men 25% i stället för 50% som det var innan hon inte orkade längre i höstas. Det har fungerat med 25%, kroppen orkar inte mer. Huvudet är inte trött men det är kroppen. Skillnaden i trötthet är stor och på ett sätt är det positivt att huvudet orkar med.

Men när man tänker efter så är det kanske inte så konstigt att kroppen inte orkar som man vill. 9 mån cellgifter bryter ner rätt rejält. Strålbehandling är inte helt harmlöst det heller. Sen ovanpå allt detta, en sådan stark förkylning, som drog ut mer än 1 mån. Ändå så märks små saker att det går framåt, om än bara lite. Livslusten börjar återkomma så sakta. Hon börjar träffa väninnor som hon inte sett på ett år, Hon har börjat tänka att det skulle vara roligt att göra en resa igen.

Livets efterrätt, de kära barnbarnen, är ju en otrolig glädje att ha, men en sorg att inte orka med. Men nu skall hon ta hand om ett av dem, som dessutom skall få sova över. Det är ett framsteg att orka med detta. Det känns ju som att det verkligen går framåt även om det går långsamt.

Nu är det 2 månader sedan uppehållet och det blir snart röntgenkontroll av tumörerna. Det är spänning i vad det resultatet blir.