Denna vecka som gått har präglats av feber.

På morgonen när hon vakar har hon haft runt 39 ⁰C. I morgonmedicinerna ingår Alvedon och när det har verkat är febern borta och det känns helt OK. Det har hänt att hon känt av feber på kvällen när hon skall lägga sig. En kväll blev det riktigt otäckt. Hon satt i soffan, som vanligt för den är ju så mjuk att där kan hon sitta ett tag. Så börjar hon långsamt försvinna, blir mer och mer okontaktbar. Hon kändes varm, men det gick inte att få henne att ta tempen. Efter att ha lirkat ett tag fick jag i henne kvällsmedicinen och fick hjälpa henne till sovrummet. Hon hade svårigheter att ta sig över trösklarna. Naturligtvis blev jag väldigt orolig över vad som var på gång.

Nästa morgon var hon nästan som vanligt och hon undrade vad som hänt kvällen före. Hon hade mycket få minnen från kvällen. Så här efteråt fattar jag att hon hade väldigt hög feber. Kanske bortåt 40 ⁰C.

Febern fortsatte att vara hög på morgnarna och till slut ringde vi akuten och åkte in. Hon blev snabbt omhändertagen, massor av prover och odlingar och annat. Efter ca 3,5 tim. blev hon inlagd. Anledningen var att sänkan var runt 350. Det är väldigt högt. Bara för detta fick hon genast en stor dos antibiotika.

Det visade sig att hon har lunginflammation. På sätt och vis var det ett bra besked. Det förklarar en massa saker. Febern, som pendlar uppochner, tröttheten. Hosta har hon inte men det är inget att stå efter. Däremot så han hennes andning varit mycket tyngre, jag har inte reagerat så mycket, men andra har gjort det. Idag är ju inte lunginflammation samma fara som förr, det finns antibiotika som fungerar jättebra.

Idag morse hade hon ingen feber, så då har antibiotikan fungerat. Likaså berättade hon att i går kväll hade hon tittat på TV utan att bli trött. Måtte denna lunginflammation vara den stora orsaken till de besvär som varit. Tänk om det funkar nu att hon kan återhämta den kraft och den tappade vikt hon behöver. Som det har varit är det inget riktigt liv. Det hoppas jag nu skall förändras.

Veckan som gått har inte varit rolig. Det har ringt i öronen att nu finns inget mer att göra. Nu har det visat sig att det finns det!

I tisdags hade vi ett nytt besök på sjukhuset. Det var först röntgen av benet och senare besök och samtal med ”vår” läkare. Ett av våra barn ville också vara med och lyssna och få svar på egna frågor och funderingar.

Det känns betydligt bättre nu och vi har fått förklaringar på väldigt mycket.

De cellgifter hon fått hittills har inte mycket verkan längre. De bromsar inte tumörerna längre utan bryter bara ner kroppen till ingen nytta. Tumörerna är inte aggressiva i den meningen att de exploderar, men de växer om än långsamt och det är inte bra. Just för colon cancer finns åtminstone 3 olika cellgifter att använda i olika kombinationer och där är inte allt utnyttjat ännu.

Men, kroppen orkar inte med cellgifter just nu utan det primära är att få kroppen återhämtad. Återigen kommer det att det centrala är smärtan, som måste behandlas. Smärta stjäl så mycket ork och energi att det förstör allt annat. Den gör att man mår illa, vill inte äta, får mer ont osv. i en nedåtgående spiral. Samtidigt gör en ökad morfindos att den påverkar mage och tarmar till det sämre med mer illamående. Det är inte lätt och en väldigt svår balansgång. Men vi får hjälpas åt att få till en mathållning, som går att kroppen får tillbaka sina tappade kilon.

När cellgifter inte går att använda längre finns det behandlingar på forskningsnivå som man kan pröva som sista utväg. Har man tur så….

Kortsiktigt går det att stråla tumörerna i benet en gång till. Det är värre med tumörerna i ryggen.  Det är svårt med precisionen i strålningen och i ryggen finns ryggmärgen som kan ta skada. Det är därför man är restriktiv men strålning i ryggen. Det är inte bra att få skador på ryggmärgen. Läkaren skulle i alla fall prata med sina kollegor om det går att stråla ryggen igen.

Ytterligare en sak eller förändring är en sån förlamande trötthet hon haft de senaste veckorna. Ofta är det på dagarna så att om hon sätter sig ner så somnar hon. Tittar hon på ett TV program kan hon inte hålla sig vaken. Det är lite oroande i sig.

Skall det vara såhär?

I måndags var det planerat nya besprutningar och besök hos läkare för att få reda på röntgenresultat. Det var menat besprutning först och läkare sen. När vi kom dit hade läkaren sagt att hon ville prata före besprutningen. I mina naiva tankar verkade det vettigt, så vi fikade under besprutningstimmen i stället.

Sen kom beskedet: – Cellgifterna gör ingen nytta, tumörerna har vuxit. Det är ingen mening att fortsätta, kroppen mår bara dåligt och det till ingen nytta!

Jag var helt oförberedd på detta, men hon hade förstås anat något ditåt. Hon har ju haft ont, mått illa, kräkts och kroppen har känts konstig på ett svårförklarligt sätt. Det som sen blev jobbigt, var att läkaren, som var vikarie, ville inte säga så mycket mer, utan hänvisade hela tiden till vår ordinarie läkare, som ju förstås känner henne mycket bättre. Det fanns ju mängder med frågor, men det var ingen idé att ställa dem, eftersom vi inte skulle få några svar. Det sas nog en hel del mer saker, men det var svårt att ta till sig i chock som kom på detta. Den allt överskuggande tanken var hur jobbigt detta blir att berätta för barnen.

Vi orkade inte göra så mycket efter detta. Vi bestämde oss för att gå på bio. Den som fanns i lämplig tid var ’Turisten’. Et var ju  inte någon feelgood film, men det något annat att tänka på. Filmen var bra, det var inte det, men omständigheterna var olyckliga.

Två av barnen kom hem på kvällen och vi fick prata och kramas. Den tredje fick höra över telefon och kom hem dagen efter. Det var bra att få prata igenom dessa jobbiga saker och barnen tyckte det kändes bättre efter möte än det var före. Sånt känns ju bra att få höra.

Olyckligtvis var jag inplanerad på resa i jobbet de följande 3 dagarna. Dag 2 som var inplanerat besök hos kund, gick inte att ändra på. Men dag 3 kunde ställas in, så det blev hemresa med sista tåget dag 2 i stället.

Jag fick kontakt med den sköterska vi har på onkologen och sade att vi ville ha ett personligt möte med ’vår’ läkare. Vi behöver få prata om vad som händer nu. Vikarien ville inget säga utan hänvisade bara till vår läkare. Vi fick en tid nästa vecka, när han är tillbaka efter semester.

När man lägger pussel baklänges och tänker igenom hur det varit under sommaren, känns denna förklaring naturlig. Vi har tolkat att besvären kommer av biverkningar av alla behandlingar och mediciner. Värken kunde ju komma från tumörerna i skelettet, men de hade ju inte rört sig tidigare. Så illa kroppen har farit. Hon har magrat mer än 10 kg och tappat mycket muskler framför allt i benen. Nu går hon rätt stappligt och har svårigheter att kunna resa sig från golvet. Hon kan inte gå så långa sträckor och inte heller sitta utan kudde. Åka bil går inte så långa sträckor, det gör ont i kroppen. Tanken man inte vill tänka är ju förstås: Är det detta som är början på slutet?