Spontant kändes det underbart att det skulle bli uppehåll från besprutningar i 2 mån. Då skulle det ju kunna bli lugn och vila och goda möjligheter att återhämta krafter.

Det vi inte tänkte på var att man skulle stråla tumörerna och att strålningen inte är harmlös. Det blev 4 tillfällen, 4 dagar efter varandra. Sen blev det i Borås i stället för Göteborg, för att det var kortare väntan där. Som om inte det var nog för stackarn så fick hon influensa med hosta och feber på juldagen. Den har varit seg och inte förrän nu är den nästan över.

Nu börjar även värken minska, Jag ser att det inte går lika mycket värktabletter som tidigare och morfin klarar hon sig utan just nu. Det är bra.

Det är egentligen först nu som hon ju börja samla krafter. Nu kan hon nog orka med att hämta ett barnbarn på förskolan. Det är roligt, men en sån sorg man känner när man inte orkar. Låt oss hoppas att krafterna kommer tillbaka så mycket att hon klarar det och kan få känna mer av glädjen av livets efterrätt

Ibland fattar man inte hur saker och ting hänger hop.
Vid mötet med onkologläkaren där det blev behandlingsuppehåll, fick vi klara besked att det finns 3 tumörer i skelettet. En i benet som opererades, en i en kota i ländryggen och en i en kota vid skulderbladen. De skall strålas. De låter väldigt klart.

Vid första mötet med strålningsavdelningen, som var ett info och planeringsmöte, fick vi veta att man skall stråla 2 tumörer, benet och överst i ryggen. Då protesterade vi bägge 2 eftersom vi uppfattade så tydligt att det var 3 tumörer, som skulle behandlas. Personalen fick ringa läkaren och kolla. Beskedet blev att man skall planera för alla 3 tumörer. Mötet avslutades med en tomografiröntgen på alla tumörerna.

Efter några dagar ringde sjukhuset och meddelade att det blir 4 strålningar i stället för 1. Det blir 4 dagar efter varandra och det blir Borås för att väntetiden på Sahlgrenska är mycket längre. Det känns trots allt bättre att få det avklarat snabbt.

Vid första strålningstillfället meddelades att det blir strålning av bara de 2 tumörerna i ryggen och inte den i benet. Vid planeringstillfället var det benet och längst upp i ryggen som gällde. Jag fattar ingenting av detta. Det gör ju ont från alla 3 ställena, men olika mycket olika dagar.

Vissa saker sker lite snabbt ibland. Det var på uppfölningsmötet vid Lucia, vi fick veta att det blir behandlingsuppehåll och att tumörerna i skelettet skall strålas. Kallelsen till detta kom i mellandagarna. Det fanns 2 bokade dagar, dagen före nyårsafton för planering och dagen efter trettonhelgen för strålning.

Det blev ett långt planeringsmöte, där vi båda var med och fick en hel del saker utredda. Det avslutades med en datortomografiröntgen för att få dagsaktuell status på tumörerna. Utöver detta blev kroppen bemålad och tatuerad. Ja, det är faktiskt sant, det där med tatuering, fast den består av en liten prick under huden, så man vet var man skall rikta strålarna, så exakt som det bara går. Det som är oklart är om det räcker med ett strålningstillfälle eller om det behövs flera. Det är tydligen volymen på den vävnad som skall strålas som styr.

Som om det inte räckte med detta, så slår en förkylning/influensa till också. Visst, immunförsvaret blir ju påverkat och då blir effekterna kraftigare. Hosta och feber tar extra på krafter i denna situation. Jag har klarat mig hyfsat. Jag tog årets influensavaccin. Någon tyckte att bara för att jag uppnått mogen ålder, så tillhör jag en riskgrupp som behöver vaccineras.

Vi mörkar ju saker för varandra, för att inte oroa den andra och kanske även för att förneka för oss själva. Jag vet att hon har ont där tumörerna i skelettet sitter, men jag vet inte riktigt hur mycket. Jag vet att det finns morfintabletter som lindrar smärtan, men samtidigt är morfin också så laddat. Det är lite inrotat att morfin får man ta i slutskedet, när inget annat hjälper. Accepterar man det innan är det lite som att ge upp och inte kämpa vidare. Sådant här är väldigt motstridiga känslor och det är inga förnuftsargument som biter på detta.

Detta att inte veta var det onda kommer från är lite oroande. Kan man lita på att tumörerna inte är aggressiva? Läkaren poängterade hela tiden att det är smärtlindring man skall koncentrera på så man inte har ont. Han verkade inte alls bekymrad om tillväxt. Från början pratade man om att koloncancer bara ger metastaser i mjukdelar, men nu har det likafullt satt sig i skelettet. Klart som sjutton att det är svårt att hålla oron borta.