Just verkar det ha blivit ett tillfälligt jämviktsläge. Det har varit röntgen som gav strålning i benet för att bearbeta tumören där. Det blev en magnetröntgen för att ta reda på hur det står till runt tumörerna i ryggen. Den var en utmaning i sig. Den är planerad att ta 45 min och då måste man ligga helt stilla. Det finns också ett snabbprotokoll som man försökte. Hon larmade att det inte gick att ligga längre för det värkte så mycket. Då visade det sig att röntgen var klar 30 sek innan, hurra.

Medicinerna har också rört sig. Morfinet har blivit utbytt mot en sort som har en komponent som skall dämpa störningarna i mage och tarmar. Och peppar, peppar verkar det faktiskt ha positiv inverkan. Morfinet upplevs mindre pressande.

Nu har också jobbet tagit slut. Det blev ett bra avslut och en positiv avtackning. Jobbet i sig känns fortfarande kul och inspirerande, men det finns inte ork kvar i kroppen, så beslutet att kliva av kändes helt rätt.

När nu allt lagts sig, verkar det komma en sorts avslappning som ihop med de nya medicinerna verkar göra att det funkar bra. Dagarna med cellgifter är som förut, men det värsta verkar gå över på några dagar. Det har varit 2 st. intensiva dagar med varsitt barnbarn och visst kom vär och trötthet när dagen var över, men inte på långa vägar så intensiv som det varit innan. Måtte det hålla så att det kan bli en bra sommar att minnas.

Nu har vi precis fått reda på svaret på röntgen. Det syns ingenting som har rört sig, utan det ser likadant ut som tidigare. Denna mängd morfin och kortison, gör också att svullnaden blir mindre. Det verkar faktiskt kunna bli en bra resa och något mindre att oroa sig över.

Morfin är ett laddat begrepp, det är mentalt laddat. Associationerna går till palliativ vård, för att den sista tiden i livet skall bli så dräglig som möjllig. Det vill man ju inte tänka nu! Nu är det tumörerna i ryggen och benet som gör ont och det skall dämpas. Nu sitter 3 tumörer i skelettet och där sitter de inte alls bra. Morfin är väl det bästa smärtlindring som finns med alla dess biverkningar. Det är inte lite som staplas på hög. Först är det värken, som tar så mycket energi. Sen kommer morfin som minskar värken och gör att man blir sömning, grötig och mår smårisigt. Då får man kortison för att lindra illamåendet. Sen ger kortison sina besvär. Det vär därför hon fick kortisonspruta, eftersom tabletterna upplöst i vatten kom upp igen lika fort. Dom säger att kroppen vänjer sig vid morfinet så att bevären avklingar.

Nu har det varit en röntgen till. Den visade att benet skall strålas. I ryggen syntes att tumörerna inte rört sig. Men man skall göra en magnetröntgen, för att få tydlig bild på hur det ser ut. Det känns ju bra att man inte släpper, utan vill få så mycket klarhet det går. Det verkar som man anser att tumörerna inte är aggresiva och att det är smärtan man bekämpar. Från ett annat håll, hörde jag att när man drabbas av ständig smärta, så blir nerverna ständigt aktiva och till slut överkänsliga, vilket i sin tur ökar smärtkänsligheten.

Situationen tar sig även andra lite bisarra uttryck. Hon har rasat en hel del i vikt. Som tur är hon inte spinkig, men inte heller på något sätt överviktig. Men det får till följd att delar av kroppen blivit benig. Hon har svårt att sitta länge. Ibland får hon lägga dubbla dynor på köksstolarna, eller ta maten med sig och äta den i TV-soffan, som är mjukare än köksstolen.

Värken i benet är lite konstig, den flyttar sig upp och ner i underbenet. Känns lite konstigt, för tumören sitter ju där den gör och den flyttar sig inte. Då kommer alla konstiga tankar igen. Tänk om…. Jag hade en resa med diskbråck för länge sen som slutade på allra bästa sätt, med operation. Tänk om det inte är tumören i benet som spökar, utan att det är nerver som kommit i kläm i ryggen, men där värken sätter sig på andra ställen som det gjorde med diskbråcket. När man ändå inte är säker på vad som vad som orsakar vad, så tycker man att den ena gissningen är lika god som den andra.

Det som  denna situation begränsar är bland annat tillvaron tillsammans med barnbarnen. Det går bra läsa sagor och berätta saker för och lyssna på barnbarnen. Men det går inte att ta en cykeltur, eller en längre utflykt. Det är självklart att tröttheten, värken och den bristande orken är en stor sorg, som tränger sig på och tär på humöret.

Det är väldigt ofta man klagar på sjukvården. Det är köer, man får vänta, man har känslan att inte bli trodd, inte tagen på allvar. Där har vi varit lyckligt lottade, eller också funkar det så att har man bara väl kommit in i rullorna, så blir man omhändertagen.

Vi vet att både läkare och och sköterskor är hårt belastade, men ändå har vi fått uppleva känslan att de jobbar bara för oss. Vi har vid ett par tillfällen besökt akuten för både värk och feber. Det har slutat med att bli inlagd på avdelning efter ca. 3 tim och det är ju bra.

Onkologläkare och -sköterska är rätt så tillgängliga. Det går inte att ringa dem direkt men för det mesta går det att få fram ett meddelande och de ringer tillbaka rätt så snart. Det har varit ett problem att få ordning på smärtlindring. Man har ändrat medicinering hela tiden och efter ett par dagar ringer de tillbaka och undrar hur det gått. Nu senast var vi där i måndags och det hände mycket samtidigt. Hon mådde illa och på vägen in till sjukhuset fick hon stanna och kräkas i ett buskage. På läkarbesöket sa man att man var inte klar över varifrån febern kommer och varför sänkan åker så mycket jojo. Men, sa man, då röntgar vi på torsdag, både ben och rygg och ser vi det vi tror att vi skall se, så strålar vi bägge ställena. Annars gör vi en magnetröntgen av ryggen för att få se vad det är i ryggen som ger smärtorna.

Efter allt detta så blev det nya nivåer på smärtlindring och en direkt dos av cortison. Den var upplöst i vatten. Sen kom en dietist för att berätta hur man skulle kunna stärka kroppen med lite olika näringsdrycker. Då kom kortisonet upp direkt i nya kräkningar. Mitt i eländet var det ju ändå bra att det hände på sjukhuset, så de fick se vad som händer och hur känslig kroppen är. Det blev en kortisonspruta i stället. Efter det har det peppar, peppar hållit sig lugnt.

Nyfiken fortsättning på torsdagen.

Nu blev det så att resan till Vilnius blev av och jag åkte ensam. Det var med lite blandade känslor förstås. Vi är ju ett gammalt gäng som umgåtts länge och känner varandra väl, men det r ju klart att det var lite tomt. Samtidigt visste jag att hon var väl omhändertagen. Barnen skulle ta hand om henne och väninnor fanns tillhands om det skulle inträffa något.

Det blev en trevlig resa från tors. morgon till sön kväll, med avkoppling, trevlig samvaro och massa nya intryck. Sen för att citera den kända filmen så hade vi ovanlig tur med vädret. Lagom varmt blandad sol och ingen nederbörd förrän på hemresedagen.

Hemresan blev dryg och då var det hade blivit svårt för henne. Kl. 12.45 hämtade taxin på hotellet och kl. 00.30 var jag hemma igen. Då var sista flyget över 2 tim. försenat. Den väntan och det stillasittandet hade blivit för tungt, för den sargade kroppen.

Jag smög in för att inte väsnas och väcka henne, men hon vaknade i alla fall. Då berättade hon att hon varit inlagd på sjukhus från tors. kväll till lör. kväll på grund av värk och feber. Lördagen hade varit en hygglig dag, men söndagen var det ett bakslag. Hon ville inte säga något av omtanke för mig, att inte påverka och förstöra resan.